Dansa bort allt svart

 

En tjej på facebook lade upp den här videon och jag börjar verkligen nästan gråta bara jag ser på den, för jag längtar tillbaka så fruktansvärt mycket, till just den där stunden. Just de där nästan två timmarna som Kent stod på scenen på Putte i parken, mitt i den ljumma sommarnatten då ingenting spelade någon roll, förutom det faktum att de stod framför mig och spelade musiken som jag älskar. 

    Denna tjej som lade upp videon var även den som stod bredvid mig på konserten, och vi hade aldrig träffat varandra innan, hade ingen aning om vem hon var. Men när skynket föll ner och jag såg dem, de var så vackra, och musiken var så vacker, jag kunde verkligen inte kontrollera mig själv, tårarna började rinna helt okontrollerbart, och det slutade liksom inte..! Jag grät och log och grät mer och skrattade och var helt chockad, det enda jag egentligen kommer ihåg är att jag grät så mycket att jag knappt såg någonting. 

     Det var då den här tjejen klappade mig på axeln, och log mot mig och liksom kollade att jag var okej. Så himla gulligt, jag måste ha sett helt galen ut. 

     Resten av konserten var magisk. Jag kommer aldrig glömma det, första gången jag såg Kent. Det var så bra det kunde bli. 

 

Jag hamnade bredvid den här tjejen när vi satt och köade till Markus Krunegård också, men hon och hennes kompisar lämnade platsen framför scenen, men det var andra och sista gången jag skulle få se henne. Vi sa inte ett enda ord till varandra, men hon lyckades hitta mig på facebook och nu är vi vänner där. 

     Tänk vad en Kent-konsert kan göra. 

     Och tänk vad snälla folk är på festivaler. 

     Och tänk vilket långt inlägg det blev av det här, men videon gav mig så mycket minnen.