Dansa bort allt svart

Fin bild i lagom lite fokus.

 

Det här blir sista inlägget innan vi åker till Skottland. Ska upp ur min säng och iväg om fyra timmar och det känns lagom bra. Borde väl kanske egentligen lägga mig ner och sova, jag önskar att man kunde ringa och beställa sömn som man beställer snabbmat. 

    Inte för att jag någonsin har gjort det, 

    det känns som en brist i min uppväxt, 

    så nu lovar jag mig själv att det är det första jag ska göra när jag har flyttat till min första egna bostad. 

    Beställa snabbmat. 

 

På tal om att flytta så flyttar jag in hos mormor nu i vinter. Ut ur det här huset och in i en liten lägenhet. Trappuppgångar, laga egen middag, boka tvättstuga och inte spela för hög musik. Men även bredare säng, större rum, mer egen tid och närmre till stan och skolan. Bor även där helt gratis (tack mormor och tack mamma). Det känns ju inte helt fel. 

    Det ger mig mycket tankar på vad jag ska göra efter gymnasiet, för jag kan ju inte bo hos mormor hela livet. Har haft tankar på att flytta ut efter gymnasiet, börja plugga någon annanstans, eller kanske inte plugga alls..? Jag skulle i alla fall vilja ha något helt eget, en liten lägenhet någonstans antingen i Uppsala eller i någon annan stad. 

    Jag har ingen aning. Jag har inte planerat någonting. 

    Det känns fortfarande som att jag är 13 år och att jag inte behöver tänka på sånt än. 

    Men när man är 13 tänker man inte på att det faktiskt bara är 5 år kvar innan man är tvungen att börja bry sig. Det gjorde i alla fall inte jag, jag vet inte hur det är med alla andra. 

    Som det känns just nu skulle det vara ganska skönt att vara 13 år igen. 

    Fast det ska bli skönt att kunna bestämma över sig själv och vad man ska göra med sitt liv. EXAKT ALLTING. Att ingen annan har någon makt över det jag vill. 

 

På tal om det har mamma gått med på att jag ska få pierca mig. Nu på fredag om en vecka ska jag gå till Darkwell i Uppsala och boka tid. Och jag är så glad att jag inte behövde vänta tills min 18-årsdag. Jag tror att mamma också fattade att det inte var någon mening att säga nej längre, jag skulle ju ha gjort det när jag fyllt år i vilket fall som helst. 

    Så efter Skottland blir det piercing. 

 

Jag borde sluta skriva långa, livsbejakande inlägg här.