Dansa bort allt svart

Glömde faktiskt till och med att berätta om den fantastiska konserten jag var på i måndags.
   Tänkte att jag hade skrivit om den, men det hade jag väl inte.

Det var magiskt. 
   Stod längst fram större delen av kvällen, ihopklämd mellan en massa svettiga killar, kunde knappt andas, skrek halsen av mig och älskade hela stunden. Älskade allting så himla mycket just där, just då.
   Att Mattis lade en hand på min axel och skrek i mitt öra gjorde ju inte kvällen mycket sämre. Snarare så mycket bättre. Det var så fantastiskt, otroligt bra band och otroligt tät stämning. Trots att det var måndag kom det mycket folk och gjorde kvällen så värd.
   Det var synd att det inte blev så mycket skador dock, men det var fint på ett annat sätt ändå.
   Det var som att alla på som stod och trängdes nedanför Grands stora scen under den stunden kände varandra och alla var överens om en enda sak i hela världen: att det här var livet.
   Trots att det var folk där man aldrig pratar med annars eller ens hejar på på stan så sker det någon slags sammanhållning. Man gör det tillsammans, på nåt vis.

Det är så det ska vara, det var så det var.
   Så; inga skador.
   Men otroligt bra var det.