Dansa bort allt svart

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag faktiskt har sett den här mannen. Framför mig.
    Jag kan inte förstå att jag stod längst fram med kravallstaketet pressat mot bröstkorgen och såg honom precis, rakt, framför mig. Att han var så nära. Att han ställde sig där, där mellan högtalarna och lutade sig ut över publiken, någon decimeter från mina uppsträckta händer, att han verkligen fanns.
    Jag vet, det är hemskt att tala så om en människa (för det är vad han är, inget mer än en människa). Men Thåström... Är Thåström. Och jag är så glad att jag äntligen fick se honom.
    Och jag är så glad att jag ska få se honom igen i sommar. På Putte i parken. Bästa artistbokningen de har gjort, tror jag. Det kommer bli lika magiskt som 12 april var.

Snart ska jag iväg och träna och köpa födelsedagspresent och studentpresent. Min bror tar ju studenten! Han blir ju för fan 19 år i år. Gamling. Pensionär snart. 
    Sen hamnar han förhoppningsvis i Skottland, i Dundee. Hoppas verkligen att han kommer in på skolan där, och inte bara hans egen skulll, utan för min egen också, så att jag kan få flytta in i hans rum hos mormor (!!!) i höst. Det skulle vara så himla, himla... Perfekt. Bara.

Nu; Klä på mig och packa träningskläder.