; I'm all busted up, broken bones and nasty cuts / accidents will happen but this time I can't get up
Kände att det var dags för ett kvällsligt, bildlöst inlägg. (okej jag misslyckades, det blev en bild lite längre ner)
Jag kommer sitta vid datorn resten av kvällen och halva natten nu. Det vet jag. Ikväll var inte en kväll för läsning om tortyr och posttraumatiska syndrom. Det var mer en kväll för att återuppleva sommaren 2011 då min enda vän var datorn och jag spenderade hela nätterna vid den.
Inte läste jag mycket då inte. Jag satt mer och pratade med konstiga människor på emocore och omegle. Men det var ju ett sätt att roa sig också när man inte hade något liv.
Sitter och peppar och får flashbacks med Green day. OTROLIGA flashbacks. Förstår inte hur de kan ha betytt så mycket för mig under åttan. De var allt. De var min värld. Så fort någon nämnde något med Green day gick jag i taket och kunde prata om dem i flera minuter utan att någon egentligen brydde sig om vad jag sa.
Höll på att börja gråta när jag skulle få se dem på Ullevi. Jag hade krypit dit på mina bara knän om det var enda sättet att ta sig dit. Tur att det finns tåg. Och tur att jag hade min vän och pappa som ställde upp på oss.
Jag hade nog inte klarat av att träffa Billie Joe under den tiden. Nu hade det väl varit lite lugnare, antar jag.. Då var jag helt hysterisk. Det hade ju inte fungerat alls.
Men hallå, han ser ju inte dålig ut?
Kommer de till Sverige igen lär jag ju ändå gå och se dem tror jag.
Jag kommer sitta vid datorn resten av kvällen och halva natten nu. Det vet jag. Ikväll var inte en kväll för läsning om tortyr och posttraumatiska syndrom. Det var mer en kväll för att återuppleva sommaren 2011 då min enda vän var datorn och jag spenderade hela nätterna vid den.
Inte läste jag mycket då inte. Jag satt mer och pratade med konstiga människor på emocore och omegle. Men det var ju ett sätt att roa sig också när man inte hade något liv.
Sitter och peppar och får flashbacks med Green day. OTROLIGA flashbacks. Förstår inte hur de kan ha betytt så mycket för mig under åttan. De var allt. De var min värld. Så fort någon nämnde något med Green day gick jag i taket och kunde prata om dem i flera minuter utan att någon egentligen brydde sig om vad jag sa.
Höll på att börja gråta när jag skulle få se dem på Ullevi. Jag hade krypit dit på mina bara knän om det var enda sättet att ta sig dit. Tur att det finns tåg. Och tur att jag hade min vän och pappa som ställde upp på oss.
Jag hade nog inte klarat av att träffa Billie Joe under den tiden. Nu hade det väl varit lite lugnare, antar jag.. Då var jag helt hysterisk. Det hade ju inte fungerat alls.
Men hallå, han ser ju inte dålig ut?
Kommer de till Sverige igen lär jag ju ändå gå och se dem tror jag.
Kommentarer
Trackback
